Stairway to heaven

Man känner sig som fisken i vattnet med en felcosekatör i handen och en fällsåg och fickan halvvägs upp i ett äppelträd med solen som värmer och vårfåglar i buskarna. En härlig mjukstart på beskärningsuppdragen nu på våren, äppelträd och päron fick en välbehövlig beskärning för att gå rustade in i den kommande växtsäsongen, man märker direkt att dessa gamla klenoder till träd har haft återkommande besök av en duktig trädgårdsmästare i sin ungdom, placering och grenvåningar är så bra som man kan önska, tyvärr så har det även förekommit en alt för kraftig stympning för  ett 20 tal år sen som har lämnat permanenta men och något som har förkortat livslängden på flera av träden. 100 små klipp är bättre än ett stort sa min lärare på Alnarp och det stämmer det mesta man behöver göra kan man göra med en sekatör, känner man behovet av en såg skall det tänkas över noga och motorsåg är nästan aldrig befogat om man inte vill fälla trädet helt.

Det var fler en jag som kom ett steg närmare himmelen i dag, vårt nya kalkonpar fick en kort karriär på gården innan det blev bitna ute i fruktgården under natten. När man väl tagit han om dessa två inser jag att även Myskankorna lyser med sin frånvaro mycket letande men inte ens en fjäder hittas. Känns tungt när man förlorar djur nu på våren när man som bäst väntar på ungar av dom. Tyvärr så är det priset man får betala om man vill ha djuren så naturligt som möjligt, för oss är det ett måste att djuren skall få vara så fria som möjligt så det själva kan ströva runt på gården och hitta sin egen mat, helst värpa i sina hus men i  värsta fall hitta sig ett eget rede ute. Efter dessa förluster blir man extra noga med att räkna in alla vis stängning och då fattades ytterligare två kalkonhönor, två av våra lite mer fria själar som gärna dröjer sig kvar ute. Efter lite ropande efter tanterna kom de gående lugnt och fint från snåren, tur att i alla fall de klarade sig

Att vi får djur tagna hör som tur är till ovanligheterna även om det aldrig är något som man vänjer sig vid helt. Av alla det djur som slaktas här på gården så finns det vissa som man vill erbjuda bästa möjliga slut. När tiden är slut för våra avelsdjur slaktar vi de helst på gården och använder köttet själva. Vår avelsgalt Hamlet hade kommit till den punkten. Han har haft ett fantastiskt liv på gården där han har kunnat gå ute varje dag hela året och böka i jorden eller svalka sig i leran en varm sommardag, han har även varit en riktig charmör och det skulle inte förvåna mig om han har blivit far till mer än 40 kultingar, han har även hunnit bli farfar och morfar till en massa smågrisar med. När vi slaktar våra grisar här hemma gör vi det när våra grisar är som lyckligast. Själva slakten har två huvud moment, bedövning så att djuret är medvetslöst inför själva avlivningen som sker genom att pulsådern skärs av med en vass kniv i halsen. Vi ger Hamlet mat i ett spann och när han som bäst stå och äter sätter vi bultpistolen mot pannan och sen känner kan inte mer, inga transporter eller stress ett öde som är få grisar förunnat.