Gammalsvensk Rhode Island red

Varför har man egentligen så många olika raser? kan man inte bara nöja sig med en och slippa allt merarbeta med att ha en massa olika grupper. Svaret på den frågan är det nog många med höns som ställer sig och det finns nog lika många svar. För oss på Bokeslundsgården har bevarandet alltid varit viktigt och när vi gjorde efterforskningar kring höns och bevarande stod det snart klart att en viktig hönsgrupp stod helt utanför det organiserade bevarandet och riskerade att försvinna för alltid ”See a need Fill a need”. Den gruppen höns som jag pratar om är våra Svenska Kulturraser, det är en grupp höns som har funnits i landet under lång tid eller skapats här, det är alla bruksraser alltså höns för kött och ägg framför att dom skall vinna priser på utställningar, kort och gott så är det inre egenskaperna som är viktigare än den yttre. Ett namn som snart dyker upp i dessa samanhang är Martin Silverudd en doldis i bevarandesamnhang kring höns, han var en av dom mest drivande för att vi skulle bevara våra Svenska hönsraser som en garant för framtiden och en länk till det förflutna, han förstod den rikedom som dessa raser representerade och hur de kan komma att bli viktiga i framtiden. Han var med och startade det som i dag är Svenska lanthönsklubben tyvärr så dog han kort där efter men man kan kalla han för en av gnistorna som tände facklan som än i dag lyser.

Gammalsvensk Vit Leghorn

När han började intressera sig för höns genomgick den svenska hönsnäringen en stor omvandling, man gick från det gamla sättet att bedriva avel med rena raser och ett eget svensk avelsarbete till att importera hybrider i stället. Lantbrukarna kunde inte längre själva bedriva avel med dessa hybrider utan tvingades att ständigt köpa in nya värphönor, Martin ville hjälpa den svenska hönserinäringen genom att modernisera och utveckla det material som redan fanns. Han använda gamla svenska stammar av Vit leghorn och Rhode Island red i flera av sina raser för de hade under lång tid bevisat sina goda produktions egenskaper. Det han villa göra var att underlätta det tidskrävande arbetena så som att könsortera kycklingarna, hans första försök inom området Fifte five flowery (skappad 1955 och flowery= blommig) var en stor framgång. Det var en ras som byggde på Vit och Brun Leghorn och som hade flera gener som gjorde den mycket lämplig för att ta fram könsvisande kycklingar både i renavel och i korsningar.

Isbar

Han fortsatta med att ta fram ett flertal raser många av dem könsvisande och med stor spridning på äggfärg, Martin var övertygad om att det då nästan allenarådande vita äggen borde kompletteras med bruna, gröna rosa mm. Den mest välkända av hans raser har under det senaste tio åren blivit Isbar en grönäggvärpande ras som är otroligt produktiv. Det fanns tidigare även Vit isbar som är en helt annan ras tyvärr så finns den inte längre kvar som ras utan endast korsningsdjur som endast har yttre likheter med den ursprungliga Vita Isbaren.

Smålandshöna

Martin gick bort 1986 och hans sista ras blev Smålandshönan uppkallade efter det landskap som han var verksam i under sin karriär. Han omnämner den som brunvärpande leghorn för det är nästa uteslutande en Vit leghorn men utan den vita färgen. Med hjälp av några procent gener från Rhode Island red kunde han bryta den vita dominansen på både ägg och fjädrar och fick fram en mycket lugn höna som är viltfärgad i silver med gökfärgat som lägger avlånga bruna ägg. När vi efter lång efterforskning hittade det två sista besättningarna med Smålandshöns var det skarpt läge, den ena hade svårt att hinna med att ta fram kycklingar och den andra var beredd att sluta för de tyckte att Smålandshönan var för dålig i produktion troligen pga allt för långt driven inavel. Vi lyckades köpa en höna från den första besättningen och en mindre grupp med tuppar och hönor från den andra. Att vi lyckades bryta inavlen genom att sammanföra bägge dessa linjer var räddningen för rasen som nu åter börjar spridas till flera besättningar.

Queen Silvia guld

Ja det var inte så mycket avsikt att det skulle bli så många raser här hemma de var att alternativet som vi inte kunde acceptera, antingen så bildar vi en kärnbesättning för kulturraserna eller så står vi vid sidan och ser på medan de försvinner för alltid. Nu står vi här 10 år efter att det hela började och ångrar inte en sekund eller vansinnigt långa resorna för att rädda en ras eller variant. Det är ett vrakpris jag gärna betalar för det är omöjligt att återskapa det som har gått förlorat