Queen Silvia – Bokeslundsgården

Gammalsvensk Rhode Island red

Varför har man egentligen så många olika raser? kan man inte bara nöja sig med en och slippa allt merarbeta med att ha en massa olika grupper. Svaret på den frågan är det nog många med höns som ställer sig och det finns nog lika många svar. För oss på Bokeslundsgården har bevarandet alltid varit viktigt och när vi gjorde efterforskningar kring höns och bevarande stod det snart klart att en viktig hönsgrupp stod helt utanför det organiserade bevarandet och riskerade att försvinna för alltid ”See a need Fill a need”. Den gruppen höns som jag pratar om är våra Svenska Kulturraser, det är en grupp höns som har funnits i landet under lång tid eller skapats här, det är alla bruksraser alltså höns för kött och ägg framför att dom skall vinna priser på utställningar, kort och gott så är det inre egenskaperna som är viktigare än den yttre. Ett namn som snart dyker upp i dessa samanhang är Martin Silverudd en doldis i bevarandesamnhang kring höns, han var en av dom mest drivande för att vi skulle bevara våra Svenska hönsraser som en garant för framtiden och en länk till det förflutna, han förstod den rikedom som dessa raser representerade och hur de kan komma att bli viktiga i framtiden. Han var med och startade det som i dag är Svenska lanthönsklubben tyvärr så dog han kort där efter men man kan kalla han för en av gnistorna som tände facklan som än i dag lyser.

Gammalsvensk Vit Leghorn

När han började intressera sig för höns genomgick den svenska hönsnäringen en stor omvandling, man gick från det gamla sättet att bedriva avel med rena raser och ett eget svensk avelsarbete till att importera hybrider i stället. Lantbrukarna kunde inte längre själva bedriva avel med dessa hybrider utan tvingades att ständigt köpa in nya värphönor, Martin ville hjälpa den svenska hönserinäringen genom att modernisera och utveckla det material som redan fanns. Han använda gamla svenska stammar av Vit leghorn och Rhode Island red i flera av sina raser för de hade under lång tid bevisat sina goda produktions egenskaper. Det han villa göra var att underlätta det tidskrävande arbetena så som att könsortera kycklingarna, hans första försök inom området Fifte five flowery (skappad 1955 och flowery= blommig) var en stor framgång. Det var en ras som byggde på Vit och Brun Leghorn och som hade flera gener som gjorde den mycket lämplig för att ta fram könsvisande kycklingar både i renavel och i korsningar.

Isbar

Han fortsatta med att ta fram ett flertal raser många av dem könsvisande och med stor spridning på äggfärg, Martin var övertygad om att det då nästan allenarådande vita äggen borde kompletteras med bruna, gröna rosa mm. Den mest välkända av hans raser har under det senaste tio åren blivit Isbar en grönäggvärpande ras som är otroligt produktiv. Det fanns tidigare även Vit isbar som är en helt annan ras tyvärr så finns den inte längre kvar som ras utan endast korsningsdjur som endast har yttre likheter med den ursprungliga Vita Isbaren.

Smålandshöna

Martin gick bort 1986 och hans sista ras blev Smålandshönan uppkallade efter det landskap som han var verksam i under sin karriär. Han omnämner den som brunvärpande leghorn för det är nästa uteslutande en Vit leghorn men utan den vita färgen. Med hjälp av några procent gener från Rhode Island red kunde han bryta den vita dominansen på både ägg och fjädrar och fick fram en mycket lugn höna som är viltfärgad i silver med gökfärgat som lägger avlånga bruna ägg. När vi efter lång efterforskning hittade det två sista besättningarna med Smålandshöns var det skarpt läge, den ena hade svårt att hinna med att ta fram kycklingar och den andra var beredd att sluta för de tyckte att Smålandshönan var för dålig i produktion troligen pga allt för långt driven inavel. Vi lyckades köpa en höna från den första besättningen och en mindre grupp med tuppar och hönor från den andra. Att vi lyckades bryta inavlen genom att sammanföra bägge dessa linjer var räddningen för rasen som nu åter börjar spridas till flera besättningar.

Queen Silvia guld

Ja det var inte så mycket avsikt att det skulle bli så många raser här hemma de var att alternativet som vi inte kunde acceptera, antingen så bildar vi en kärnbesättning för kulturraserna eller så står vi vid sidan och ser på medan de försvinner för alltid. Nu står vi här 10 år efter att det hela började och ångrar inte en sekund eller vansinnigt långa resorna för att rädda en ras eller variant. Det är ett vrakpris jag gärna betalar för det är omöjligt att återskapa det som har gått förlorat

Det senaste dagarna har det känts som att man har återvänt lite till sin vardags rytm efter några veckor med jul och nyårsfirande. Nu är man tillbaka med fullkraft och vad är då bättre att sätta tänderna i en ett gammalt projekt som har legat i pipeline länge nu och mognat.Nu när vi har blivit klara med renoveringen av praktikantlägenheten behöver vi något nytt och spännande byggprojekt men innan vi kan börja slita fram skrivdragare och reglar måste det tömmas. Det vi pratar om är en renovering av vår vind här i boningshuset, som alla gamla släktgårdar är den full av minnen och saker. En del får flytta med men mycket får åka på återvinning, skänkas och i vissa få flytta ner igen för en ny chans. Som min svärmor berättade om en ganska oansenlig trälåda som hade varit min frus farfars när han tjänstgjorde under andra världskriget i Stillahavet. Det känns otroligt befriande att bara gå igenom allt för att få vinden tom och redo för uppmätning och planering av bad och sovrum. Dom bästa idéerna får man inte bara sådär utan det måste ligga och mogna lite först.

Men samtidigt som vi gör en insats med detta ligger vår praktikant sjuk så alla det vanliga sysslorna faller på våran lott den med. Här hemma bor det nästan 50 nöt 33 får och nästan 20 getter förutom alla fjäderfä kaniner och grisar så detta med fodring och skötsel tar sin tid. De som kommer till oss på praktik får lära sig detta med djur, hur man fodrar och tankar där kring när det gäller lant och kulturraser, hur man arbetar med djur på ett säkert och roligt sätt och förhoppningen är att när praktikanterna är klara här har dom utvecklat det som kallas djuröga. Förmågan att kunna läsa och tolka det olika djuren, när är de hungriga nyfikna eller bara busiga. Vad är lagom när det kommer till mat och strö hos dem. Plus en massa praktiskt som hur man tämjer kvigor, värkar klövar och kläcker fram kycklingar. Så när vår praktikant nu är sjuk märks det rejält.

Vinter är vår mest aktiva tid med djuren då alla är hemma från sina olika beten och det dyker upp en massa ungar mest hela tiden, i nästan alla våra stall rör sig det blivande mödrarna tungt i väntan på nedkomsten, vi har en ganska utsprid lammning och killning och för korna kommer kalvarna under hela året. Vinter är även en bra tid att förnya gamla vänskapsband mellan skötare och djur. I alla grupper finns det riktigt tama individer som gärna kommer fram och hälsar, betydelsen och vikten av dessa djur kan inte underskattas för de visar resten av flocken att det inte är något farligt och att det möjligen kan bli något gott att smaka på i form av en liten lockgiva. Eller som i detta fall vår fd julgran som har fått ett nytt liv som hos getterna där de kan äta klia sig och stänga mot under nån vekast tid nu. När de inte har träd och buskar att leka med passar en gammal julgran perfekt.

Det är inte bara det fyrfota djuren som man kan få ganska tama, även om inte hönsen kommer springande för att klappas kan man vänja dem vid ens närvara genom att alltid innebära något trevligt och för höns är det att man har med sig lite god mat. Även hur man beter sig inne i buren med hönorna. Lugnt och fint inte en massa hastiga rörelser eller att man försöker få tag i dem. Mat och vatten nära dörren så man enkelt kan fylla på utan att inkräkta allt för mycket på deras utrymme.

Etikett: Queen Silvia

Kulturraseraser, Martin och vackra ägg

Inte riktigt vardag men nästan