Det lilla hemmets ko

Det första djuren av ett djurslag som anländer till gården får på ett viss bli den mall som man bedömer alla efterkomman djur mot, där av är det extra viktigt för den som säljer livdjur att bara sälja djur som man själv kan tänka sig att avla på. Djur som har dåligt lynne, är dåliga mödrar eller bockar som är allt för tuffa mot folk och andra djur skall inte säljas utan förpassas till frysen. Att sälja olämpliga avelsdjur missgynnar dig själv, intresset för rasen och kan möjligen helt göra att en ny besättning helt uteblir för att man tröttnar.

När vi först skaffade getter fanns det en massa förutfattade meningar här hemma, gick det att äta getkött? luktar inte getter mycket? att hålla getter inne verkar helt omöjligt? trots detta hade vi bestämt oss för Göingegeter vår enda getras från södra Sverige, vit grå svart brun get med horn som är något av det allra roligaste djuren som jag har eller har haft. Gånarps Emma är en av det ursprungliga 5 getterna som flyttade hem till oss. Emma har på något sätt frusits fast i tiden och jag kommer alltid att se henne som den där tama unggeten som flyttade hem till oss en höstdag, nu är hon 11 år och kan stoltsera med att vara matriarkat i flocken med otaliga ättlingar hemma hos oss och i andra besättningar. Egentligen är det väll inte så mycket som har förändrats hon är lite lugnare nu för tiden har lite lägre horn och njuter av sin topp position i flocken.

Svar på våra frågor fick vi ganska snart, ja det går utmärkt att äta get och det är konstigt att inte fler har upptäckt denna dolda skatt av svenska mattradition. Ja getter luktar precis som att en ko luktar ko och en hund luktar hund, men bockar stinker i alla fall under brunsten och då kan man i bland behöva tänka sig för som man inte står i fel vindriktning från bockarna. Att hålla dom på plats är ungefär lika lätt svårt som med alla andra djur. Vet man hur en get funkat så är det lätt att sätta upp ett staket som fungerar men det som är mer sant för getter än våra andra djur är att ett gott bete är bästa stängslet.

Men om nu getter är ett sånt fantastiskt djur varför finns det inte fler getter? varför hittar man inte ett paket bockfile nere på ICA? Ser man på getens utveckling har i landet så har den fram tills väldigt nyligen varit ett otroligt viktigt och högt skattat djur som gav en värdefull inkomst det det bönder som var driftiga (precis som det är i dag). Inget kastades utan allt togs till vara så har det alltid varit slaktade man ett djur gjorde man så mycket man bara kunde av det. Blodet samlades till blodmat, skinnet såldes, hornen användes till redskap eller instrument, fettet användes för ljustillverkning och inte minst allt kött inälvor och ben. Kontanter var det ont om i bondstugarna och att då ha ett djur som geten som både ger mjölk ost medan det lever och en massa produkter som man kan sälja efter slakt måste ha varit idealet. Det bästa och finaste ostarna tillsammans med kött och skinn såldes för att man skulle kunna köpa det förnödenheter som man inte själva kunde producera på gården. Det getter man hade över hela landet var otroligt bra anpassade till den miljön de levde i och var det mest högpresterande man kunde tänka sig. Den avels som man bedrev färgades av den kunskapsnivå som fanns på landsbyggden där det flesta var analfabeter och Darwins utvecklingsteori inte hade fått så stort genomslag. Man sparade ungdjur efter flockens bästa moderdjur och slaktade det sämsta, organiserad avels förekom säkert vid slott och herresäten men det är en droppe i ett genetiskt hav.

Getter hamnade i bakvattnet när det moderna jordbruket växte fram i början av förra seklet, anledningarna till detta är flera men några av det största var det kraftiga satsningarna på mejerinäringen och då på kor och komjölk. Getmjölk var innan dess lika om inte viktigare för ost produktionen då utbytet kg ost av liter mjölk är större hos getter än av komjölk. Getterna har länge haft lite dåligt ryckte ända sen landet blev katolskt tiden där innan med asatro var geten högt ärad och på gudarnas boning Vallhall betade geten Heidrun och ur hennes juver strömmade öl och mjöd, så det var inte så konstigt att man gillade getter. Men det riktigt stora hoten mot geten kom inte från kyrkan eller marknaden utan från skogen. Man ville från statens sida gynna skogsbruket och geten såg man som ett hot mot detta och införde förbud mot att getter betade på ostängslad mark vilket var det vanliga. Ville man undvika problem med kronan fick man så snällt ta och hålla sina getter instängda på sin egen mark. Det fanns goda skäll till detta beslut för getter är väldigt duktiga på att beta blad,bark och skott från träd. Getter är mer en något annat av våra husdjur en buskätare mer än en gräsätare det som man för ca 100 år sen ville gynna är det som i dag är ett hot mot vårat öppna kulturlandskap. Många ställen i världen har för lite skog pga högt betestryck och behovet av bränsle, hos oss har skogen blivit ett hot i stället där fler och fler av våra mest värdefulla naturtyper riskerar att försvinna pga bristen på bra betesdjur. Här på gården använder vi getterna till det som de är bäst på att röja bort sly och ungskog från betesmarker som annars riskerar att helt växa igen.

Så hur går man vidare med detta? min lösning är ganska enkel vi behöver flera getter, det djurägare som i dag har lite djur kunde utöka sin besättning och alla de som är nyfikna på getter borde få chansen att träffa och lära sig mera om detta fantastiska djurslag som kan bli en av lösningarna på problemet med att bevara våra naturbetesmarker. Har man sen en massa getter som vårdar natur och som ger en massa mjölk till ost och andra mejeriprodukter kommer vi även att vara möjligt för alla de som är nyfikna att hitta sin bockfile på ICA.

För alla fina bilder tackar vi Erik Östling

december 29, 2013 0

Gårdsnära julklapp

I sommras hade vi nöjet att stå som värd för Erik Östling och Lisa Jungell som står bakom Gårdsnära ( http://www.gårdsnära.se ) är Sveriges största söktjänst för att hitta närproducerad mat och dryck. Under ett dygn var de här och deltog i gårdens vanliga sysslor under sommaren så som stängsling, djurtillsyn och fodring. Samtidigt som allt detta jobb var deras kamera ständigt med och det ni kommer att se här är bilder på gårdens Svenska Kulturraser av höns, ett stort tack till Erik Östling som tagit alla bilder och för att vi får lov att visa de här i bloggen

Först ut är Gammal Svensk Vit Leghorn en ras som har funnits i landet sen 1885 enligt vissa källor ännu tidigare enligt andra. Denna rasen var en gång i tiden landets med talrika och fanns på nästan varje gård runt om i landet. Ursprunget kom från Italien via USA till oss. Den blev omtagen med öppna armar och fick smeknamnet Bondens höna, det som gjorde den så vanligt förekommande är dess goda produktions egenskaper med fint kött och duktig äggläggare utan att vara överdrivet ruvvillig.

Tittar vi vidare hittar vi en dotter till Vit Leghorn som är något riktigt speciellt, Fifty Five Flowery FF Sveriges första egna ras framtagen av pastorn Martin Silverudd 1955. MS ville förbättra VL genom att göra den könsvisande, inte bara att man lättare ser skillnad mellan vuxna djur utan mer med tanka på det nykläckta kycklingarna. Hönorna har det klassiska utseendet med vita blommor längst ut på fjädrarna medan tupparna är mer lik sin förälder och är nästan helt vita med enstaka mörkare partier i hals, vinge och sadel. Även FF är fina slaktkroppar och lägger stora vita ägg.

Vi fortsätter med ännu en dotter till Vit Leghorn i form av Smålandshönan. Det är även Martin Silverudd som ligger bakom denna ras tanken bakom var att behålla det fina bruksegenskaperna från VL men i stället för vita ägg skulle dessa vara bruna. Med ett litet inslag av Rhode Island red RIR som är en annan av dessa riktigt klassiska raserna som har funnits i landet sen slutet av 1800-talet. Med RIR kom även ett lite lugnare temperament och Smålandshönan är mycket trevlig att ha och göra med, även Smålandshönan är könsvisande medan här är hönorna gråaktiga med ett laxfärgat bröst, tuppar är mer randigt grå över hela kroppen med stora fina kammar.

Vill du veta mer om dessa raser kan du besöka Svenska Kulturhönsföreningens hemsida http://kulturhons.cybersite.nu/

december 28, 2013 2

Moliljan

Under ett 10 tal år har vi på Bokeslundsgården arbetat med att bevara våra Svenska raser av husdjur, det flesta raserna som har kommit till gården kom för att stanna andra har vi haft för en tid innan det flytande vidare till nya besättningar en sån ras är Moliljan. Rasens skapare Martin Silverudd skriver följande om den:

Rasblad från Djupsjö genbank

Moliljan.

Målilla hette förr Molilja. (molilja=backsippa?) . Därav har alltså denna lilla ädla höna fått sitt namn.

Rasen är till så när 100% en variant av vit leghorn, men är i regel mindre. Det är inte bara rasens färgton och färgteckning som ger dess rasprägel, ty stammen är påtagligt tamare än många leghornlinjer och därmed trivsammare.

Dessutom är djuren ofta ”pratsammare” av sig – det hörs ofta på långt håll, när en höna ”pratar på”.

Färgtonen skall vara ungefär guldbrun, inte mörk, men varm och mättad och framför allt inte ojämn eller ”urfrätt”. Moliljan har betydligt mindre av det svarta pigmentet än Q. Men också för Moliljan gäller att teckningen (mest framträdande på ryggen) skall vara så klar och kontrastrik som möjligt. Tupparna är brinnande bruna och betydligt mörkare i tonerna än hönorna. De har obetydligt av den för hönorna så typiska teckningen.

Daggamla kycklingar är ovanliga till färgen. De är enfärgade i relativt svagt gult på kroppen, men med karakteristiska svarta fläckar i huvudet. Det finns också en variant, som främst skiljer sig genom att ha smalstrimmigt dun och i fjädrarna mer åt det laxfärgade på bröstet, det senare gäller hönor.

Ett vanligt fel hos dagens stam av Moliljan är den höga stjärtställningen. Äggen är vita ( blå är tillåtet också.

I stammen finna en del djur med genen för tvärstrimmigt (B). Tuppar som är renrasiga för B är ljusa i guld och vitt (rätt lika Norska Järhöns-tuppar).

Hönor med B är något ljusare och mer åt gilt. Den dunstrimmiga varianten är troligen 100% autosexing om den renodlas för B.

Martin Silverudd MS var aktiv från 50 till 80 talet och tog fram en rad Svenska raser av höns som skulle vara anpassade till landet och till småhönseriägare och privatpersoner. Samtidigt som MS arbetade med detta skedde stor förändringar i hönsbranschen och hans stora skicklighet och framgång trots att han stod ensam mot internationella firmor är ett bevis för rasernas duglighet, fortfarande finns det yrkesverksamma producenter som använder sig av MS raser för äggproduktion och livdjursförsäljning.

MS var duktig på att ge sina raser bra namn Moliljan har en stark anknytning till Småland och Målilla där MS har egna rötter. Under tiden han tog fram rasen gick den under arbetsnamnet MM Martins Mutant med åsyftan den färggen som är synlig på dom små kycklingarna. Han skriver på ett annat ställe:

Raser odlade i Sverige

Martins Mutant, i guld GMM. i silver SMM

I princip en färgad VL. I gamla linjen är det mest Dubbel A, i den nya mest Honegger. Aktuell som en tupplinje för korsning med AL och SBRIR. GMM är ungefär rödbrun med karakteristisk teckning .

För er som inte känner till MS och hans förkortningar är detta inte så lätt att tolka med det MS har gjort är att använda det avelsframsteg som det stora internationella firmorna har gjort och använda det i sina egna raser. Att det skulle vara en tupplinje hänger i hopp med hur höns fungerar genetiskt och för att man skall få kycklingar som har mycket stor färgskillnad mellan hönor och tuppar.

Under några år bodde Moliljor hemma hos oss, det var en mycket ovanlig ras för 10 år sen och vi hittade bara en uppfödare så när det var tid att kläcka körde vi upp till norska gränsen i stället för att skicka dom med posten för att få ett så bra resultat som möjligt. Vi spred den vidare i sin tur men var pga utrymmesbrist tvungna att sälja det sista djuren och i stället satsa på andra raser. Det vi inte viste då men vet nu är att några år senare försvann alla besättningar med Moliljor. Enstaka rapporter har inkommit om att det skulle finnas djur kvar hos äldre uppfödare men inget har resulterat i att man har hittat Moliljor. Så dessa bilder och dokumentationen om dom är allt som finns kvar, är det någon som läser detta och som har information får ni gärna kontakta oss!

december 25, 2013 0

Fina fantastiska ägg

Visst är det läckra? en omgång med s här svarta ankägg fick vi i våras från en uppfödare i Småland. Var har under nästan alla år haft ankor här på gården. Flera olika raser har passerat men alltid lantras, men så i våras snubblade jag över rasen som lägger dessa riktigt mörka ägg. Det är från en amerikans ankras som heter Cayuga som härstammar från staten New York. Ankan i sig själv är kolsvart men skimrar i grönt över hela kroppen och är en riktig prydnad att ha i trädgården. De är väldigt tillgivna och kommer gärna upp till en och ber om mat när man är ute hos djuren. Efter ett väldigt bra kläckningsresultat men lite rovdjursproblem har vi nu en fin avelsgrupp på 4 djur som snart kommer att börja värpa på allvar. Nu under hösten har det kommit lite ströägg från dem och våra andra raser men nu när det olika grupperna är uppdelade för avelssäsongen hoppas vi att alla honor skall komma i gång med värpningen ordentligt.

Förutom att kläcka till oss själva och för att bibehålla storleken på våra avelsgrupper säljer vi både avels och matägg till restauranger och privatpersoner. Många hämtar direkt på gården men vi skickar även en hel del med posten till dom som inte har möjlighet eller bor för långt bort. Om man redan har en besättning eller vill börja från grunden är avelsägg den perfekta starten, mycket av dom sjukdomar som finns och som drabbar fjäderfä smittar inte via ägg eller så är möjligheterna att desinficera äggen betydligt enklare än om man tar in ungdjur eller vuxna. Även möjligheten att skicka ägg gör att även om man inte har så stor plånbok eller egen bil kan man skaffa sig nytt genmaterial till sin flock.

Vi har i dagsläget 3 olika ankraser, 1 kalkon, pärlhöna och duva, samt 12 olika avelsgrupper med höns. Nästan bara Svenska kulturraser men även ett par lantraser får slinka med. Att det skulle bli så många var det väll ingen som trodde från början men när vi fick upp ögonen för kulturraserna var det lite som att vi var arken och det raserna som inte fick flytta hem till oss skulle spolas bort för evigt. Så i mer än 10 år har vi nu kämpat med att bevara och sprida dessa fantastiska Svenska raser som är en levande och viktig del av vår historia. Sedan nästan ett år finns det även ett organiserat bevarande för dessa raser i Svenska Kulturhönsföreningen http://www.kulturhons.se/ intresset för raserna och föreningen har varit enormt och jag tror inte någon hönsaförening har haft en så flygande start som Svenska Kulturhönsföreningen.

Det var ju inte det jag skulle skriva om utan det här, premiär för äggkläckningssäsongens. Efter lite förflyttningar och intrimning av värme och fuktighet är nu årets första omgång med ägg på plats och om tre veckor har vi våra första kycklingar klara. Nu när vi väll har startat äggkläckaren kommer den att vara i gång fram till slutet på juli. Det är den längsta äggkläckningssäsongen vi har haft men intresset för våra avelsägg och slaktkycklingar. För att kunna ha en så lång säsong som möjligt får vi börja så här tidigt och sluta sent. Hade man haft obegränsat med plats och fått välja helt själv skulle alla kycklingarna varit kläckta innan maj och inte tidigare än början på februari. Då växer kycklingarna med den ökande dagslängen och börjar värpa redan samma höst. Så nu är det bara att hålla tummarna för att vi inte får några långa strömavbrott eller andra missöden och att tupparna har skött sitt jobb.

december 16, 2013 0

In the long run

Så kom till slut den stora dagen som vi på gården har sett fram mot så länge, är det nått man måste ha som lantbrukare så är det tålamod och se det långa perspektivet. Planterar man skog tar det nästan en mansålder innan den är färdig för avverkning medan om man sår havre på våren kan mån några månader senare skörda. Inte så mycket gemensamt kan tyckas men bägge har växandet och brukande av jord gemensamt. En sån fantastisk resurs jorden själva basen för det mesta som vi äter och som även ger oss så mycket energi och byggmaterial. Den går till ock med att elda med precis som den är i alla fall om man har torvmarker som vi, jag har sett att i vissa delar av världen äter man inte bara grödorna som växer utan även jorden själv, en viktig källa av mineraler när man har en ensidig kost. Det vi har väntat länge på skymtar man lite där bakom våra kor, efter nästan 2 år har till slut det sista detaljerna blivit avklarade och vi kan nu till våra getter och kors stora glädje meddela att Bokeslundsgården har blivit lite större. Ett skogsområde med höga naturvärden har nu inlemmats till våra befintliga stycken. Som nästan all vår skog är den beläggen på mossmark vilket gör den till en ren fröjd när man skall stängsla för det är mjukt och helt stenfritt så redan till nästa sommar kommer det första djuren att få beta på området för att påbörja den långa processen med restaurering.

Skiftet haren ganska skiftande karaktär över sig och går från öppen betesmark i norr över slyskog till fin björkbacka med Enar i söder. formen är som hämtad från en gammal karta med solskifte som var vanligt förekommande innan innan våra stora jordskiftesreformer. Kor och getter kommer att frodas i detta nya område efter att stängslet har kommit upp, med sina mycket olika betestekniker kompletterar det varandra väl getterna är tuffa med buskar och träd medan korna är gräsets stora fiende. Korna är även duktiga på att knäcka småträd och sly som getterna inte klarar av själva.

Våra getter har jag prisat i flera inlägg och nu när vår getflock ständigt växer passar det utmärkt med mera betesmarker till dem. Vårt första och största område har inte så mycket kvar av sly att fälla till getterna och har nu under stormarna fått en hel del vindfälle och det passar nästa korna bättre när det gäller att underhålla ett område som vi gör allt för att gynna en kraftig och smakrik gräs och örtflora.

En annan trevlig effekt av allt detta arbeta är obegränsat med ved av bästa sort, är men en gård med tre hus och 10 olika eldstäder går det åt en hel del under ett år, allt från brödbak, bastu till kaminen skall ha sitt och nästan allt kan tas till vara. Stora klumpar som man kan lägga på när man skall lägga sig till tunna grenar som värmer bakugnen snabbt när man skall grädda flera bak under samma dag.

december 13, 2013 1

Hjälp från Simone och Sven

Simone och Sven har varit på besök här hemma precis som hos så många andra i Skåne och södra Sverige, vi har haft mer än vår beskärda del av skador under vinterstormarna men efter dessa två har vi klarat oss förvånansvärt bra. Att Skåne är ett landskap som utsätts för stormar och kraftiga sådana är något som man får räkna med så om man låter döda och skadade träd står kvar där dom kan göra skada eller om man inte ser till att säkra byggnader och då framförallt tak får man räkna med skador. Större delen av den skog som här till gården hittar man i Lybymosse. En mosse som aktivt brukad till för ungefär 50 år sedan där man skördade torv för husbehov och avsalu, gårdarna Lyby och Brunstorp hade alla andelar i mossen där man kunde skörda så mycket torv man ville. Mosse är i dag till stora delar täckt med blandlövskog som domineras av Björk men man hittar även Asp, Al och Ek.

Vi kraftig nederbörd och snösmältning blir den lågt liggande mossen mera en sjö än skog. Det områdena som tillhör gårdar som varit flitiga med torvskördandet är nu helt under vatten och det ända framkomliga vägarna är det vallar som lämnats för att kunna frakta den torra torven ur mosen. Dessa vallar är till stora dela bevuxna med träd och under stormar som dessa ligger därför träden i skock längs med dessa.

Som jag skrev innan så är Björk det vanligaste trädslaget, den gillar vanligen fuktiga marker och har ett stort vattenbehov under sommaren. Björken är snabb att kolonisera nya områden och växer snabbt. Men även om man då kan tycka att mossen är den perfekta platsen för Björk så finns det en stor nackdel. Torv har ett lågt PH och är mycket syrefattigt för att inte rötterna skall dö måste björken ha ett stort men ytligt rotsystem.

Det funker förvånansvärt bra i början av Björkens liv men efterhand som bom blir större och tyngre börjar de ofta att luta och när det börjar blåsa lägger som sig helt ofta drar dom med sig andra träd i fallet och det gör att röjningen blir både farligare och svårare med stammar som ligger i spänn och rotvältor som måste undvikas.Inte bara förlusten av träden påverkar oss utan även en massa extraarbete när stängsel dras med när träden faller. Stängsel som detta måste lagas innan våren och kommande betessläpp. Mossen har under et senaste åren varit ett av våra fokusområden för restaurering. Vi fäller skogen i omgångar för att återskapa det öppna landskapet med betesdjur och en rik markflora. Dessa Björkar skulle alla fällas för eller senare som en del i detta arbete, det blev med Simones och Svens hjälp bara lite tidigare än beräknat.

december 10, 2013 0